Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom ända till tårar. Jag har gråtit som ett barn, eller
rättare, jag har gråtit som en man, skref han till en vän
vid första tidningen om en händelse, den han trodde skola
göra mänsklighetens lycka och som han sedermera med en
verklig sorg och en sann afsky en tid såg göra dess fasa
och förskräckelse.
Emot enskilda var han redlig, men lämnade icke lätt
sitt förtroende. Den slughet, ett skarpt förstånd föder och en
stadig karaktär gör möjlig i utöfningen, nyttjade han till
försvar, aldrig till vapen att skada. 1 umgänget med vänner
var han glad och skämtsam, när hans hälsa det tillät, bland
obekanta tystlåten, höflig, utan att alltid vara fördragande
och undfallande. I tvister tog han lätt hetta, isynnerhet om
ämnet var af vikt. Af allt älskade han högst sanningen, den
han sade och skref med frimodighet. För det, han trodde
vara rätt, fruktade han aldrig att göra sig ovänner. Hans
kärlek för vitterheten gick, som han själf yttrat, ända till
passion*. En ny talang, ett nytt slag, försatte honom i den
största glädje, och af den orättvisa, hans vänner gjort honom,
är det kanske den största: att hafva beskyllt honom för en
uteslutande smak. I en af dess mest bekanta strider var det
aldrig nyheten, aldrig versslaget eller skaldeslaget han angrep,
men sammanblandningen, oriktigheten, öfverdriften och
framför allt skrytet och oredan. Ömtålig vid anfall, visade han
likväl aldrig begär att berömmas. Köld och obemärksamhet
hos mängden eller hos de högre förtröto honom mera för
* Jag kan ej af hålla mig att införa följande utdrag af ett bref,
skrifvet kört före hans död till en af våra goda författare, där han säger om
sig själf: — — »Det var en liten man i vår litterära värld. Hans ta*
langer voro små. Han hade kanhända icke hvad man kallar snille. Hans
flesta skrifter hade liten vidd och vikt. Men han hade en egenskap kanske
i högre grad än någon af sina medbroder: det var ett nit, en värma för
svenska vitterhetens förkofran och heder, som följde honom beständigt genom
ett plågsamt lif, och som ännu var hans sista passion i den stund han skref
dessa rader.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
