Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Det nya Eden” står emellertid ensam uti sin ytterlighet.
Franzén ägde i grund och botten ett afgjordt realistiskt drag,
däruti lik 1790-talets andra stora skald, Anna Maria
Lenngren. Med sina genrebilder ur hvardagslifvet införde de en
nästan ny diktart i vår litteratur. Till skaplynnet helt olika
fullständigade de hvarandra på det lyckligaste vis; det var
denna gång kvinnan, som fått den satiriska gåfvan, mannen
sentimentaliteten, — och inte alltid i ordets ursprungliga,
fördelaktiga mening. Fru Lenngren fullföljde och fulländade
äldre tendenser, Franzén tog upp nya ämnen i en ny ton.
Innerligt fästad vid de sina blef han hemmets förste svenske
sångare, den förste tolkaren af de stilla och djupa känslor,
som äro dess grundval. Rousseau hade teoretiskt förkunnat
en ny uppfattning af barnet, och Bernardin de S:t Pierre
hade i ”Paul och Virginie” skänkt poetisk gestalt åt denna.
Hos oss blef det Franzéns naiva och veka natur, som
kärleksfullt tog de små om hand och skildrade deras värld.
1795—96 kom Franzén i tillfälle göra en stor utländsk
resa, som styrkte hans förkärlek för den germanska
litteraturen. I Hamburg fick han hylla den gamle Klopstock, i
London fick han se Shaksperes dramer och lärde jämväl
något känna den nyare engelska poesien. Hemkommen
skref han sin Sång öfver Creutz, hvilken, då den i oktober
1797 inlämnades till Svenska akademien som täflingsskrift,
bestod endast af ungefär förra hälften af den vi nu läsa.
Högre hade Franzén knappast nått förut — och gjorde det
inte sedan. Intrycken under resan hade ytterligare stärkt det
engelska inflytandet (här särskildt från Gray), och stilen
hade blifvit djärfvare. Men hvad Franzén lärt hade i fullaste
mening blifvit hans eget; den hänförda lyriska stämningen
bevingade strofens trokaiska rytm, som aldrig haft en lättare
och dristigare, mera Schillersk flykt. Sången erhöll stora
priset, men först efter förhandlingar, som äro märkliga i vår
litteraturhistoria. Leopold yttrade i sin granskning af dikten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
