Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Poeten synes hafva tagit för grundsats att kläda allt i bild,
att gifva en kropp åt hvar tanke och att liksom framställa allt
för ögonen. Denna bildrikhet, det största bevis på ett verkligt
poetiskt snille,” borde emellertid brukas ”med något större
sparsamhet”. Å andra sidan saknade akademien de filosofiska
betraktelser, som hörde till ett ode, och fann, att Creutz
borde skildras ej blott som poet, men jämväl som statsman.
Franzén följde — om ock med inre motvilja — lydigt
akademiens anvisningar. Den omarbetning han företog torde
väl hafva undanröjt sådana klumpigheter, som gärna hängde
vid hans poem i deras första stopning, men när han
underkastade sig de andra fordringarna, då — att begagna
Warburgs ord — ”försummades ett stort ögonblick i vår vitterhets
historia”. Franzén hade alla förutsättningar att bryta den
svenska dikten en ny väg, i den riktning som Kellgren med
sitt sista skede antydt, utom en: stålet i karaktären. Sången
öfver Creutz blef sålunda inte inledning till en ny period,
utan afslutningen på en episod. ”Järnåren” inbröto; de
stolta planer Franzén uppgjort till dramer i Shaksperesk
anda krympte, och i stället började han skrifva tråkiga
moralpredikningar på vers.
Tidens allvar och tvång satte sin prägel på Franzéns
känsliga och ömtåliga natur, men det fanns också hos honom
en ursprunglig benägenhet för nykter förståndighet. Man
läse t. ex. dikterna Till en ung flicka och Till en yngling:
det är ej blott en klassisk måtta utan en betänksam
borgerlighet, som får ordet i förmaningarna. Denna sida af Franzén
trängde sig nu starkare fram, om han också stundom kunde
återfinna sin forna poetiska gratie.
Ett förmånligt inflytande af tidens strömningar rönte
Den gamle knekten; i sin äldsta gestalt (från 1793) hörde den
till den rad af än sensationella, än sentimentala stycken, med
hvilka balladen åter infördes hos oss. Sådan den nu föreligger
är den väsentligen en nyskapelse från tiden för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
