Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tf
...=
Ur Minne af Fru Anna Maria Lenngren
kallade mannabragder. Ett allvarligt ord emot jakobinismen,
vid den tid, då den hotade att uppröra halfva världen, lade
hon i en papegojas mun. Ämnet och till en del
behandlingssättet i denna förträffliga fabel förledde mången läsare, då
den först utkom och väckte allmän uppmärksamhet, att se
förbi de drag, som bort röja författarinnan, och tillägna den,
sedan Kellgren var död, hans medtäflare i den stora konsten
att låta ett viktigt ord på sin tid utgå i den mest träffande
form. Ingen annan än fru Lenngren och La Fontaine kunde
så naivt måla de två samtalande djuren; men styckets idé
och ton, jämte stilen och versen, syntes utmärka en mästare
ur Voltaires skola. En mästarinna i stil är också fru
Lenngren, men ur en annan skola, eller rättare ur ingen; ty hon
har sitt eget maner, sitt eget språk.
Nästan aldrig borta hemifrån, älskar hennes Sångmö,
såsom hon själf, ingen högtidsdräkt, ingen ceremoni och ståt.
Men utan att vara klädd, som fruntimren säga, bär hon alltid
det som klär. Hennes egna sätt att kasta sin hvardagsslöja
ger henne ett oemotståndligt behag. Stundom är det ett band
af pärlor utan färg, utan glans, som utgör hela hennes
prydnad; men deras vällukt röjer att de äro gjorda af rosor.
Huru skön är icke den enkelhet, hvarmed hon framträder,
den lätthet hvarmed hon uttrycker sig, utan något sökt, något
främmande, något sirligt och kostbart! Få författare hafva
i sin stil så väl träffat det passande och egentliga, så lyckligt
förenat det familjära med det ovanliga, det enkla med det
betydningsfulla.
Denna hemdräkt, detta naiva väsende, hvarpå hon alltid
igenkändes, lät hon sin Sångmö aflägga endast i templet, där
all egenhet bör försvinna. Det är ett stort beröm för hennes
högtidligt vackra Hymn, att då man hör den sjungas, man
icke utropar som vanligen vid hennes sånger: det är fru
Lenngren! Samma förtjänst har Adams och Evas
morgonsång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
