Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SENGUSTAVIANERNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ff= u’»’,Qgp.^ gtø
Ur Gustaf den Tredje
Skall han ej faderligt väcka och främja
fredliga mödor till trefnad och gagn?
Skall han ej, ömsom, från tordönets vagn,
själfsvåldets hydra förskräcka och tämja,
ömsom, från Delierns strålande char,
banorna styra för ljusare dar,
sprida kring fjällbygden Grekelands dager
och, i dess rena och lifvande sken,
mellan de trefliga lunder af lager,
yppa och hägna ett nyfödt Aten? . . .
Ack! Gustaf borta är. Hans glada tid är snart
en saga blott, af fäderna berättad.
Skall glorian kring ett namn, af ljus och frid så klart,
ock skingras under tidens fart,
förgäten eller oförrättad? —
De sköna konster, dem han lifvet gaf,
som i hans milda solblick fingo mogna
och blefvo snart hans stora själs förtrogna,
de hafva till hans lagerkrönta graf
sitt kärleksoffer längesedan burit,
med tårar gäldande sitt lån,
och hemgått med reliken därifrån,
den lagerkvist, som de på grafven skurit.
De höga skalder, hvilkas sång
hans moln förskingrade, hans sommardag förlängde,
och skär, från tronens fotr till fjärran dalar trängde,
de kommo sörjande och sjöngo än en gång,
och sina harpor sen på tårepilar hängde.
Och nu, då en Pygmalions hand,
åt tidehvarfvens blick, ur glömskans band
de strålande Apollodragen frälsar,
6. — Nationallitteratur. 7- 85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
