Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1700-TALETS DRAMATIK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos oss — i landsorten åtskilligt tidigare än i Stockholm —,
så skedde det i förfranskade bearbetningar.
Jämväl Bengt Lidners[1] litterära uppfostran var väsentligen
fransk, men han hör dock inte samman med de
föregående. Att han kände något till Lessing och andra tyskar var
inte afgörande. Han tillhörde en ny generation, hans pulsar
slogo i takt med den nya tiden, som Rousseau och Werther
och Ossian invigt, han hör till förkunnarne af det ”ömma
hjärtats” heliga rättigheter och älskar ett våldsammare patos
än de äldre. Att för detta finna en dramatisk form var däremot
inte Lidners sak; öfver hufvud lyckades han ju aldrig
finna en enhetlig och fast egen stil: än söker han höja sig i
”pindarisk” flykt, än fastnar han i alexandrinens traditionella
retoriska sentenser.
Att det sorgespel om Erik XIV, han troligen redan
1781—82 skref, inte lyckades, är således föga underligt.
Då han inte långt därefter gjorde ett nytt försök med Medea
(tryckt 1784), valde han formen af en opera-libretto;
därigenom afväpnade han de kritiker, som kunde komma med
förebråelser för brister i den dramatiska gestaltningen. I sitt
företal[2] berömmer Lidner sig af, att mot Horatius’ föreskrift
Medea mördar barnen inför åskådarens ögon, och fortsätter:
”En enda rad, som är mäktig att pressa tårar, betyder
oändligen mer än alla regler i Aristoteles. Till skolmästare
blifve den för evigt dömd, som väger ord då han har tillfälle
att gråta!” Härmed har Lidner framhäft de två olika
element, som lockade honom själf och den samtida ungdomen:
det sensationella och det sentimentala. ”Medeas” ämne gaf
ypperliga tillfällen till scener af denna art; moderskärleken
var ju städse en af Lidners kraftigaste ingifvelsekällor, men
därjämte fanns hos hjältinnan det öfvernaturliga, demoniska.
Att förena dessa drag i en sammanhängande dramatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
