Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1700-TALETS DRAMATIK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
==«
Ur Medea
Medea.
Se hvilka anletsdrag han af sin fader bär!
Hon fattar i sin äldste son med häftighet.
Hur vågar du på mig förrädarns blickar kasta?
Rodope! från mina ögon hasta!
Min anda gift, och död min uppsyn är.
Rodope flyr.
Scen 7.
MEDEA. HENNES BARN.
Medea.
Ja! utbryt, olycksmoln! Lät ur ditt sköte ljunga
den vigge, aldrig än en hämndegud sågs slunga!
Med uppror, stormars tjut och sjöars raseri,
förkunna, o, natur! så långt ditt välde räcker,
att detta ögnablick skall hämnden helgadt bli.
Förmörkas, sol! En härjningspest lät öda
från gudars lugn till minsta fågels hopp!
Förgås de foster må, som alla mödrar föda,
tills jag min hämnd fått fylla opp!
Du tid, som varit har, som är och än skal! ila
på seklers axlar kring i evigheter ner!
O, tid! på dina vingar hvila!
Se det, som förr ej skett! Se det, som mer ej sker!
Men ack, mot dessa små en dolk Medea väpnar?
O Hekate! Slit känslan ur min barm!
Jag vill se bort: för du min arm!
Söf modern, och stöt till! . . . jag häpnar.
Nej! Nej! Jag måste Jason se.
Det mig en dubbel styrka gifver:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
