Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den s. k. ”historiska skolan”, hvilken i liberalismen såg
föga annat än en samhällsupplösande, materialistisk riktning
och därför af alla krafter bekämpade den. Men i längden
kunde Geijer inte nöja sig med en dylik negativ ställning till
samtiden. Man märker vid midten af 1830-talet, att han ej
längre är så säker på sig själf och på sin sak. Den förut
myndiga, öfverlägsna tonen slår öfver i oro och hetsighet.
Han ser sig tvingad att underkasta spörsmålen en förnyad
pröfning, och detta för honom till helt nya synpunkter. Han
finner, att den konservativa stugan blifvit honom för trång.
Om den väg, utmed hvilken Geijer kom fram till sin
liberala åskådning, veta vi föga, men grunden till hans
vändning, hans ”affall”, som det hette bland de gamla vännerna,
är icke så svår att komma under fund med. Det var hans
natur emot att ställa sig utom sin tid och dess strömningar;
han kunde ej i längden vara ”stött på världshistorien”.
Han hade respekt för det faktiska, och han älskade det
verkliga; han tyckte om ”en svinaktig treflighet på denna jorden”,
— det är hans eget drastiska uttryck i ett bref 1820.
Verkligheten var icke för honom som för Atterbom eller Tegnér
”en död massa”, den var det lefvande. Kortast och bäst har
Geijer sagt det själf i Natthimmelen:
Ty af den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
