Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens ängel
gick han bland skarorna fram, men därjämte tänkande allvar
låg på hans panna så klart som på mossiga grafvar ett solsken.
Som i ingifvelsens stund — en aftonrodnad, som bleknad
skimrar i människans själ ännu af skapelsedagen —
konstnärn, himmelens vän, sig tänker Johannes på Patmos,
grånad, med blicken mot himmelen höjd, så syntes den gamle,
sådan var ögonens glans, och sådant lockarnas silfver.
Hela församlingen reste sig opp i numrerade bänkar.
Men med hjärtelig blick den gamle till höger, till vänster
vinkade hälsning och frid och försvann i det innersta koret.
Enkel och högtidsfull gick nu den kristliga gudstjänst,
sånger och bön och till slut ett lågande tal af den gamle.
”Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare världar,
skön med sin lilja i hand: på lifvets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sofver i skeppet.
Lugn hon ser sig omkring i människovimlet: i öknen
stiga änglarna fram och tjäna henne, hon själf vet
ej sin härlighet af, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud, och hon har himmelens
nycklar. —
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är dufvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och sträfvar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fädernesland, där det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
Då blir jorden för liten, för kvaf, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
