Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och själfva dikten! Dess lindansarmöda,
dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
lösskummade från ytan utaf tingen.
Dig, mänskosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds afbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
en heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
hon sjunges bäst, när man bedrar hvarann.
Du himlabarn, hos dig det enda sanna
är kainsmärket, inbrändt på din panna.
Ett läsligt märke af Guds finger skrifvet!
Hvi gaf jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolifvet,
förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur grafven, det är gifvet;
graf muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är lifvets anda,
stängs ej af vakt, är öfverallt till handa.
Säg mig, du väktare, hvad natten lider?
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halfätne månen skrider jämt och skrider,
gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är hvart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
en urna blott med lifvets aska i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
