Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankefriheten, och upphöjde den på trons bekostnad, såsom
den enda rättmätige härskaren. Därför ansåg också mången
detta tidehvarf som den egentlige fulländaren af hvad Luther
börjat, som den rätta protestantismen; ty det protesterade
mot allt, som man annars ansett för heligt och gudomligt.
Men i sig själft var det icke protestantismens seger, utan
dess karikatyr, det var icke Luthers ande, utan den ensidiga
förvillelsens. Den försmådda religionen hämnade sig själf,
och tanken, beröfvad sin himmel, kröp med förlamade vingar
efter jorden. Den närvarande tiden har tagit en motsatt
riktning. Den synes oss extravagera i tro, den påminner i
mycket om den forna vidskepelsen; men i sig själf vill den
ingenting annat än återställa den förlorade jämvikten mellan
religion och förnuft, mellan himmel och jord. Detta är dess
egentliga kännemärke, dess dunkla, men likväl otvifvelaktiga
sträfvande. Den har för detta ändamål väckt förut slumrande
eller förkväfda krafter. Andra makter regera nu i andens
värld. Behärskade oss fordom det nyktra förståndet, så
är nu åter fantasien lössläppt, det lätta, rosenmantlade
gudabarn med sina vingar skiftande i solen. I känslan af
sin nyvunna frihet tittar han in öfverallt, äfven där, dit han
egentligen icke hörer. Han gjuter sin varma andedräkt på
tiden, och därför hoppa tidens pulsar fortare och ojämnare
än förr. Vi lefva under islossningen. Floden brusar
våldsamt; men det är vårsolens skull, som smälter och befriar.
Man talar om tidens tecken i söder, man fruktar eller låtsar
åtminstone frukta för jesuitism och påfvevälde, man spår
oss idel mörker och barbari för framtiden. Jag älskar ej
dessa nattväktarerop midt på dagen. Hvarifrån skulle då
egentligen påfveväldet komma? Det är dödt, det har redan
länge varit dödt, och i dess balsamerade mumie, som ännu
står kvar, lefver ingen ande. Den döde väcker ingen, förr
än han väckes till domen. De löjliga försöken att mana fram
dess vålnad, om de någonstädes ännu göras på allvar, böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
