Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattiganstalt, som får sitt uppehälle af den rikare, diktande
förmågan. Denna är det väl också egentligen, som gör oss
till människor: hon söker ej himlen, ty hon har den redan;
hon förklarar ej det högsta, ty hon ser det. Förnuftet själft,
så vida det fattar de gudomliga tingen, är väl ingenting annat
än en del af denna förmåga. Att nu metafysiken, som lefver af
hennes allmosor, förhäfver sig öfver sin välgörerska, skryter
öfver sin vishet och vill bestorma himlen — på kryckor,
detta är också i sin ordning; ty svagheten är alltid fåfäng och
högfärdig. Under sådana omständigheter fattar jag icke rätt,
huru du ens kan anse spekulationen såsom propedeutisk eller
som ett reningsmedel för kunskapen. Det förefaller mig
nästan, som om man sade, att konkurs är propedeutik till
rikedom; och hvad reningen angår, synes hon mig icke just
olik den rening, som elden företager, ej med metallerna utan
med — krutet. Hvad? Då spekulationen, när det går som
bäst, ej gör annat än förer kunskapen till den punkt, där han
klarast kan öfverse sin obegriplighet och förtvifla däröfver,
när lyktgubben, som ledt mig öfver sina kär och moras,
ändtligen släpper mig vid brädden af en afgrund och äfven
skulle störtat mig däri, så framt ej bättre änglar hölle mig
tillbaka: skall jag då vända mig om och tacka för god
vägvisning? Dessutom, det tillstånd, hvari spekulationen lämnar
oss, har hon icke själf försatt oss däri, är det icke egentligen
ett tillstånd af sjuklighet och förstöring? Ty hvad är väl det
stora problemet för all metafysik annat än att utfinna
enheten af de ursprungliga motsatserna mellan föremål och
föreställning, mellan det yttre och inre? Men denna enhet
är ju redan, ehuru på helt annan väg, funnen af hvarje friskt
och ofördärfvadt sinne. Den yttre världen med sitt
förhållande till den inre är mig ju gifven, liksom allt väsende
är gifvet, genom något oändligt bättre än bevisning, genom
öfvertygelse. Man kan äfven kalla det tro, ty icke tror jag
en sak därför att jag ej begriper henne, utan ehuru jag ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
