Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älf till nästa postgård, och fick sålunda mitt paket inskrifvet
och afsändt. — Hösten tillbragte jag hemma. — I början
af december månad slår mina ögon en uppmaning i
tid-ningarne till författaren af äreminnet öfver Sten Sture den
äldre, med valspråket: Non civium ardor prava jubentium
etc., att gifva sig hos Svenska akademiens sekreterare till
känna. Min syster frågade mig, hvarför jag blef så röd i
ansiktet af avisorna. Obekant med de akademiska formerna,
visste jag knappt, om denna uppmaning betydde godt eller
ondt. Emellan bäfvan och hopp besvarade jag den. Följande
postdag underrättade mig ett bref från landshöfdingen
Rosenstein, i uttryck, hvilkas uppriktighet och värme hela hans
uppförande emot mig sedermera besannade, att Svenska
akademien tilldelat mig sitt stora pris. Jag störtade med det
öppna bref vet i hand in i mina föräldrars rum. Deras
öfver-raskning var stor och i början stum. Min goda mor slöt mig
till sitt hjärta, mina syskon omfamnade mig. Alla husets
vänner jubilerade. Om min åldrige vän och välgörare
berättade man mig, att han, vid emottagandet af underrättelsen
tidigt en morgon, genast gick in till sina bröder (gamla ogifta
officerare, såsom han själf), satte en stol uppå bordet, sig
själf på stolen och med hög röst förkunnade min ära. Min
far minns jag aldrig ha smekat mig. Vårt förhållande till
honom, ehuru kärleksfullt, var dock alltför genomträngdt af
den djupaste vördnad, för att vara förtroligt. Denna dag,
då vi en gång tillfälligtvis möttes, sträckte han ut sin hand
och tryckte den emot mitt bröst. Af alla kärleksbetygelser,
liksom alla belöningar, har ingen så rört mig. Och än i
dag kan jag ej tänka därpå utan tårar.
Först i början af följande året kom jag till Stockholm.
Jag såg Rosenstein, Leopold, Lehnberg, hans excellens frih.
Ramel, som ovetande hade föranledt min första litterära
bedrift och hvilken jag efter tjugo år skulle ha den äran att
i Svenska akademien efterträda. Jag behöfver ej säga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
