Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten kanske sökte finna någonting, som blott fanns i hans
inbillning? Hvem var mest barnslig, den kloke mannen eller
ynglingen? De hade ju bara bytt leksaker. Barnslig är man
ej mer, antingen då man förlorat sina föräldrar eller då
man förtjänat att förlora dem — högst olyckligt i bägge
fallen — eller ock då ens hjärta är tillslutet för hvarje
glädje, blott för att han är oskyldig och enkel. Jag älskar så
mycket de människor, som glädja sig öfver allt fröjdefullt
här på jorden utan att därvid begära lof af ett visst antaget
mod, som följa sin känsla utan att förut fråga: mån det är
passande att visa mig glad häröfver, mån det väl är brukligt?
Bruket är en tyrann, som tar ifrån oss ett naturligt gladt
ansikte och räcker oss en mask i stället. Hvarför skall man
låta det lära sig, hvad man kallar belefvenhet? Har man i
hjärtat verklig välvilja och mänsklighet, så är man visserligen
den mest belefvade varelse under solen. Min hulde far har
icke genom studium erhållit den förekommande höflighet,
som förbinder honom så säkert alla; det är den allt
omfattande, allt upplifvande välvilja, som bor i hans hjärta, som
ger hans seder detta behag. Nej, jag är barnslig och jag
vill förblifva det, så länge ännu bloden löper varm genom
mina ådror, barnslig vill jag under min vandring genom lifvet
njuta hvarje ren naturens glädje, samla dessa enkla, blyga
blommor, fröjda mig åt dem, då min dunkla stig drager bort
hän öfver ålderdomens törnen, och med dem beströ min
ensliga graf. Och om en gång under tidernas lopp jag står
där glömd och förskjuten och höstens vind bortsopat min
glädje och sorger förtorkat min kraft, och jag ej blott
förlorat dem, som för mitt hjärta voro dyrbarast, utan ock
förmågan att fröjdas, förlorat mig, då först ville jag lägga ner
mitt hufvud och klaga på försynen och önska, att jag vore
hos Honom.
Jag vet icke, om detta är löjligt eller ej, jag nästan
gråter och ler på en gång, då jag skrifver det. Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
