Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars tonvåg förklingar liksom i ett allt vidare fjärran,
slutligen förlorar sig i oss själfva och, när den redan tystnat
därute, ännu tonar inne i vår själ.
I dessa dygnets drömdagrar lefver det inre lifvet upp.
Mystikens ros eller ”blå blomma” öppnar sig. Liksom
Tysklands och Danmarks romantiker svepa Atterbom och
Stagnelius sina taflor i månsken och aftonrodnad. Den öfverfulla
själen försänker sig i det månbelysta alltet och sammanflyter
med oändligheten. Aftonrodnaden befolkas med en poetisk
mytologi. Därinne, i den röda drömglansen, står döden som
en vallmokrönt genie, eller där skönjer skalden sina kära
bortgångna, som vinka ur ”evighetens gullport”. Han känner
deras reala närvaro i själen, och alla dess varma källor
öppnas.
Så blir trånaden ”ins romantische Abendreich” blott en
form för själens hemlighetsfulla dragning mot det osynliga.
Och här stå vi inför det innersta: denna dragning
öfverhufvud, liknande Jean Pauls tonvåg, som klingar vidare och
vidare — det är hon som mer än något annat gör romantik
till romantik. Tillvaron öppnar sig perspektiviskt: man
skådar ut mot ett underbart fjärran, bakom hvilket ännu fjärmare
och underbarare rymder öppna sig. Längst inne ligger vår
längtans hem. Själen anar det, och så kommer i poesien
dennas hemlighetsfullaste klang och öfverhufvud dess ton af
oändlighetsdiktning. På detta vis nådde man själfva
motpolen mot 1700-talets materialism — och därför har ännu i
våra dagar romantiken på positivistiskt och naturalistiskt håll
blifvit så utomordentligt hatad; det var med säker instinkt
som redan den unge Georg Brandes i denna det osynligas
diktning såg själfva hufvudfienden till den kultur han ville
framföra. I sin ytliga och orättfärdiga bok om Tysklands
romantik har han lämnat en karikerad skildring af ”den
uendelige Længsel”. Längtan, säger han, är overksamhet. Hur
Atterbom tänkt sig denna längtan, därpå är hans stora sagospel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
