Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min drömgestalt fick verklig skepnad taga:
och Svanhvit blef min brud, jungfruligt skön,
med liljans växt, med ögon af azuren,
med blåklintskrans på kerubshufvud buren.
O, hvad din gåfva trofast mig beskärde!
En själ, från hvarje flärd ovanskligt fri;
ett lif, hvars lust sig blott af plikter närde;
ett tempels helgd och bönens fröjd däri;
en gränslös själfuppoffrings helgonvärde;
det enklas skönhet, dygdens poesi:
det allt jag fick, till trettiårig lycka,
i vänsällt hem mot saligt hjärta trycka.
Förbi! Förbi! — Ej dit får återvända
det diktens luftskepp, som min Astolf bär.
Skall till din nya strand nu fram det lända,
då i sin flykt det rymden genomskär?
Det hälsar från de älskade, de kända,
för hvilkas krets din grift ett altar är.
Ack! när vi där med våra kransar digna,
ej tacka kunna vi, blott stumt välsigna.
Men när en dag de skingrats, alla floren
af sorg och natt kring slutad pilgrimsstig;
när i ditt tjäll, till nya lifvet boren,
den kretsen åter hunnit samla sig:
det språk du talar nu i högre koren —
hur ljufligt då att lära det af dig!
Då först skall ock det arma snillets tunga
få rätta ord, att evig kärlek sjunga.
Till hvila ha de gått, de sångens söner,
bland hvilka förr jag ynglingsharpan slog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
