Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När alla känslor sig i en förena,
en stormig suck, som spränger hvarje band,
då är det ju musik allena,
som öppnar vägen till ett lugnadt land.
En gammal visa tindrar upp i sinnet
från äldre dagar . . . Florio — ja, minnet
bedrar mig ej — han lärde den åt mig.
Spelar och sjunger.
”Hulda Rosa!” fjäriln frågar
i den dunkla kvällens stund,
”säg, hvi afsked jämt oss plågar,
när från hvalfvet solen tågar?
Först i nattens skymning vågar
trohet helga sitt förbund.”
Osynligt för Astolf, som står med ryggen vänd mot ingången, kommer
Felicia in under denna strof, upplyftande till hälften den ljusgröna
sidenförlåten öfver sitt hufvud, men stannar, öfverraskad och förlägen, på själfva
tröskeln och bibehåller en stund samma ställning. Hon är klädd i hvitt och
ljusblått; hennes dräkt är enkel och täckt vårdslös.
Felicia
för sig själf.
Han här! — Hvad är att säga, hvad att göra?
Han har ej lof . . . han borde gissa det,
men ack! han är så ljuf att se och höra!
Astolf
fortsättande sin sång.
Rosa hörs i tårar svara: —
plötsligt afbrytande.
Hvad, ser jag sant? —
Han kastar lutan ifrån sig och knäfaller framför den gent emot
ingången stående väggspegeln.
En huld vansinnighet
gör själens bild till bild för kroppens öga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
