Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Daniel Amadeus Atterbom
A s t o 1 f.
Ja, hulda ängel, räck mig, åter bräddad,
din sällhetsflod, bland himlastränder bäddad!
Skänk i, gif hit din kalk ännu en gång,
att paradisets natt blir dubbelt lång!
Sedan Astolf ånyo mottagit och tömt den, försvinner genien med sitt
tält, och man ser åter blott den stora vattenstrålen i springbrunnens
medelpunkt.
Försvann han? — Allt må gå till dunst tillbaka,
om du blott verklig är, min ömma maka!
En gräns har ordet, gränser tanken har;
blott känslan gränslös är . . .
Felicia.
Med gränslöst svar!
Hon sjunker till hans bröst. De få, ännu osläckta ljusen slockna nu
fullkomligt; endast den stora diamantstjärnan i taket fortfar att lysa, men
blott med ett blekt, månskenslikt lampskimmer.
* * *
Zefyr och Spinarosa
utanför.
Sött slumra, vår drottning, bland leende drömmar!
O spriden, jasminer, och I, hyacinter,
lycksaliga barn af en jord utan vinter,
kring svällande dunet förtrollningens flor!
När sången kring förhänget spanande strömmar
och famnar den hvilande tjuserskans läger,
bevingade syner! hvad blygt han er säger,
förkunnen den sköna i hviskande kor!
Zefyr.
I ro öfver dalar, i ro öfver kullar
på smäktande stänglar vasallerna nicka,
och älskade fjärilar tårarna dricka,
som smygt ifrån drömmande ögon sig nyss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
