Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur sagospelet »Lycksalighetens ö»
Sof sött, tills Aurora i strålvagnen rullar
sin mantel vidt ut öfver rodnande landen
och systerligt smeker med doftiga handen
ditt anlet, som småler vid morgonens kyss.
Spinarosa.
Då låt mig med kronan, som af amaranter
i parken jag lindat, vid bädden få smycka
de nattliga lockar, som njuta sin lycka
i lek på den värmande snön af din barm —
Och bära än knopparna tårens demanter,
då låt vid ditt hjärta dem tillrande falla.
Att dö vid ditt bröst är en bön af dem alla,
och blommornas bön kan ej väcka din harm.
Zefyr.
Jag hör, då i nätter jag vakar, ett eko,
som tränger till lifvets osynliga kärna;
det ljuder från ofvan, från kärlekens stjärna,
som kallar de skimrande syskon till dans.
Hvar gång melodierna kommo och veko,
jag tänkte på dig och din stämma jag hörde;
med bäfvande fläkt jag tangenterna rörde,
som gå genom luften med strängar af glans.
Spinarosa.
Jag ser, då sig himlen förmörkar, ett öga,
som dock ifrån solen får strålarna låna;
det blickar från ofvan, från trohetens måna,
och gudomen själf är dess sol och dess hopp.
Hvar gång, som det log ur sitt stjärniga höga
ett huldrikt ”godnatt!” till de somnande gräsen,
jag tänkte på dig, och mitt innersta väsen
flög tacksamt på skyar af vällukt ditopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
