Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och natten står mörk öfver Östrabohäll.
Men klockorna ringa för vår drottning!
Där smids dag och natt allt hvad smidas kan;
där smider i berget mång bortröfvad man.
Där smids på en krona, som runkvinnan får,
sen sätter hon den på sitt utslagna hår.
Och högt ropar falk och gällt skäller hund;
kung Astolf han jagar vid midnattsstund.
Och ulfvarna tjuta och ugglorna glo,
gullsporrarna klinga på stenbunden mo.
”Kung Astolf, kung Astolf, vänd om till din borg;
den natten kan göra dig mången en sorg.
Kung Astolf, kung Astolf, rid hemåt igen,
där väntar din lilja sin endaste vän.”
Kung Astolf han fattar sitt horn och sitt spjut:
”När tog väl slik jakt innan gryningen slut?”
Så rider han sig dit han ej varit förr,
han rider till runkvinnans gyllene dörr.
Det skiner därur som en sol öfver hed,
runkvinnan står ute vid borgaled.
I kalk af demant bär hon klaraste mjöd
och niger helt djupt under gullkronan röd.
Det lyser af ögon, det lyser af hand,
den fagraste mö står på silfversand.
Det blommar på läppar, det blommar på kind;
det hviskar en röst, som en sommarkvälls vind:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
