Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vänder sig åter till Astolf.
Hvi slök ej Intet i sin svarta våg
min födsels dag och den, då dig jag såg?
En formlös droppe af dess hemska vatten,
hvi blef jag född till ljus, en börd af natten?
Hvi kan jag ej hvad människor förmå —
som de till tingens upphof återgå?
Hvi nekas mig mitt lif att öfverlåta
åt eld och mull, förspridt kring luftens loft?
Årtusenden man skänker mig att gråta,
men ej en blink, som löser mig till stoft!
Och dock — haf tack, omätligt stränga mor!
En sällhet än du gaf — och den är stor.
Hur många hvan af dag och natt försvunno,
förrn tårar fram ur dessa ögon runno!
När deras källa ändtligen sprang opp,
hur het, från hjärtat, kvällde då dess lopp!
Men snart, som ström, hon speglade tillbaka
en änglabild ur mera lugnadt svall —
dig, trogna minne! — Evigt Astolfs maka
med dig allen till sällskap lefva skall.
Hör, mina tärnor nalkas ren! Min sorg,
som snart i djupet störtar ö och borg,
skall vid sitt öde dem likväl ej fästa:
mitt sista värf jag gör för deras bästa.
Hos mig till bostad finge de — en graf;
jag skickar dem till mänskojorden af.
Jag förutser, hvad där de skola lida;
men hellre än hos mig i mörker blott
de tröga seklernas fulländning bida,
må de bland mänskor dela mänsklig lott!
Hon uppreglar dörrarna för sina nymfer, som inträda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
