Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På hennes altar står en sminkad sköka,
med yppig barm, men utan hjärta där.
På munnen styrka, hälsa, glädje — spöka,
ty blicken kall och läppen målad är.
Dock slugt hon vet i hopens öron sprida
de kraftord båla och de smekord blida.
Och vi, som ej kring flärdens gullkalf dansa,
ej böja knä för Astarot och Baal,
ej druckna deras beläten bekransa —
hvad skola vi? Förgås i harmens kval?
Förnimms basunen ej, som ren vill sansa
ur villans rus de blinda flockars tal?
Hvad mäkta vi? Månn blott med dådlös kvida
en forntid sakna och en framtid bida?
Nej, än de skingras, alla moln, som gömma
gudinnans länge glömda hem i flor.
Ej har hon upphört att de syner drömma,
i hvilkas helga fröjd all vishet bor.
I samma stjärnkraft hennes tankar strömma
ur samma själ, odödligt god och stor,
som när hon först i tingens fagra skara
sig speglad såg och gladde sig att vara.
HÖr! på naturens jätteharpa spelar
den sälla än sin älsklingsmelodi,
ännu hon den till alla bröst fördelar,
att den af hvart och ett må svarad bli.
Den sången går, med konst som aldrig felar,
från lifvets hjärta. Känn! han in däri
dig rycker hän, till själarnas förening;
och kärlek är hans namn och Gud hans mening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
