- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 9. Svensk romantik, 1. Atterbom, Hedborn, Elgström, Afzelius, Eufrosyne /
275

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRIDSROP.*

Åter, o fädernebygd, din jord jag beträder, och inga
sydliga taflor din bild plånat ur vandrarens bröst.

Vänligt den vinkat mig hem, och frid ur dess björkar har

susat.

Djärfves jag tro dem, att frid redan beviljas mig där?
Har man väl än mig förlåtit det brott, att jag dristat på nya
banor till skönhet och sång leda din dikt och ditt språk?
Att i det gamla, som glömts, jag sökt det evärdeligt nya?

Att mot ett kallt ordprång svärdet till örlig jag drog?

Att, blott yngling, min ro, min lycka jag gaf för att vara
röst i öcknen, ett rop: ”Reder åt Herranom väg!” —
Frågan besvarar du ej ; din naturs ljusalfer ej spörja,
hvem man bland människors ätt korar till hat eller gunst.
Ej om de flestas dom jag mig bryr; dock de bästas jag ärar,
deras förnämst, som sitt lif själfva åt konsten ha vigt.
Mången jag känner bland dem, till hvilken jag vördande upp-

ser,

säll om, af hvad jag försökt, något dem sjöngs till behag.
Likså ljuft att beundra det är som tomt att beundras:
högsta fröjd för ett Jag är ju ett ädlare Du.

Dåras min själ, eller nalkas den tid, då det eniga Manhem
skådar i värdigt förbund hela sin sångarekrets?

Då dess skalder, ej lyssnande mer till sorlet för dagen,
söner af samma natur, broderligt älska hvarann?

Rymd för oss alla det har, det härliga Skandien; annat
kräfver det , än att i köld hvarje sig söndrar för sig.
Slutom då ringen, och tubbe oss ej mångsnackande hopens
eviga kif att igen skiljas och grubbla därpå!

* Skrifvet 1820 efter skaldens återkomst från sin italienska resa. Här
räcker han sina motståndare handen och förordar, att alla svenska skalder
skola samverka till att ge nationen en diktning. TJtg. anw.

247

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:41:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/9/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free