Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samuel Johan Hedborn
ej denna gången hade råkat göra honom sällskap. Jag däremot
ansåg ingenting möjligare än att ännu med honom kunna
göra en vandring dit, och så mycket roligare, som Sylvester
nu kunde undervisa mig om allting i staden. Men han
försäkrade mig, att det var så långt dit, att jag skulle tröttna,
och att därjämte rundtomkring staden var en beständig natt,
som ej dagades, förrän man kom nära intill murarna, samt
att det var äfventyrligt att komma både dit och dän. Jag
tror mig finna ett sammanhang emellan denna dikt och de
på orten gångbara sagor om jättefamiljer, som skola bo uti
granna bergsalar i Omberg. I trakterna af dessas boningar
skola ock finnas evigt grönskande och fruktbärande
trädgårdar, hvilka någon gång skola blifvit synliga för ensliga
vandrare, som fallit i tycke hos det underjordiska herrskapet.
Den menlösa älsklingens räddning beror blott på den
försiktigheten att antingen icke träda inom den förtrollade
parken eller ock att vakta sig för annan njutning än ögonens
af alla erbjudna läckerheter. Efter denna berättelse intog
mig en häftig bäfvan för Skogsby; icke dess mindre kände
jag ett oemotståndligt begär att besöka den förtrollade orten.
Ensam vandrade jag på obanade stigar, ända till en obekant
bergvägg, omgifven af lummiga granar, där den omtalta
mörka natten tycktes inbryta, och jag vågade mig ej längre.
Då jag återkom, lönade jag Sylvester med åtskilliga underbara
historier, och då han fick veta, att jag hade ridit på en
landhäst, brann hans håg att se Skogsby lifligare än min, men
vi besågo aldrig staden tillsammans.
Den poetiska fallenheten hos människan röjer sig icke
tidigt, ej heller kan man i de första försöken skönja de
verkliga anlagen. Hvar och en fallenhet bör, som människan
själf, njuta en fredlig barndom, innan den sättes i
verksamhet. I barndomen var hela mitt lif en dikt och den allra
skönaste. Omöjligen söker jag att beskrifva den öfversinnliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
