Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den listiga hafsfrun tyglar sitt spann.
Så smal var hon snörd som en lilja och grann
i skinande gördel som azursten,
och axlarna lyste af elfenben.
Kring ådrigan hals, kring snöhvitan hand
klart blänkte de rader af skönaste band
med dyrbara pärlor, båd röda och blå,
och rika guldringar på fingrarna små.
Och fiskaren var både modig och varm,
han hade ej sofvit på jungfruarm —
Hvarendaste tärna i slottet som fanns,
hon drömde om fiskarn, om krona och krans.
Men ve er, I arma, olyckliga mör!
I famnen af hafsfrun kärasten dör;
när ottan är kommen och hanen gal,
då vaknen I opp till tårar och kval.
Den hafsfrun bortröfvar den fagraste ros:
han ror och han ror, men ej hinner sin kos;
hon hvälfver omkull sin brudgummes båt,
som firar sitt bröllop med rop och med gråt.
Hos bruden han somnar i mörkblåan säng,
och strömkarlen slår på sin festliga sträng;
det vågiga sparlakan sänker sig matt,
och brudfacklan lyser i mörkan natt.
Hon lyser ännu både höst och vår,
hvareviga kväll, hvarteviga år,
så blekt uti dimman på svartan sjö
och flämtar på ensliga strandens snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
