Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Testamentet
helt ny människa hon såg bredvid sig. Det var icke längre
ängeln med det flammande svärdet. Det var en nådens och
hoppets förkunnare, som stod där och betraktade henne med
en mild blick.
”Seså,” sade han, ”seså!... Tag nu denna prövning som
en kristen och låt den lända er till välsignelse. Den Gud älskar,
den agar han. Det vet ni ju?”
”Ja,” viskade hon, ty hon kunde sin bibel.
”Och jag är ingen hård människa, min vän. Tro mig,
jag vill blott ert sanna bästa.”
Hon blickade osäkert upp på honom. Det var ju i alla
fall han. som nu skulle få hennes femton tusen.
”Jag kan icke bryta mot Herrens tydliga fingervisning
och visa råd,” fortsatte han, ”varken för er skull, för vilken
de äro ämnade till lärdom och luttring. Och ej heller kan jag
göra det för mina barns skull, som skola taga arv efter mig
och en gång kunde komma att förebrå mig, om jag nu frånsade
mig de medel, för vilka de kunde erhålla många goda Guds
gåvor. Men mitt hjärta ömmar för er. Boet vill jag låta er
behålla orubbat, och om ni behöver något för att börja någon
liten verksamhet, så kan ni alltid räkna på mig, ifall ett par
hundra kronor kan vara till nytta.
Detta vänliga erbjudande besvarades av den sorgklädda
med en häftig snyftning. Hennes tårefloder strömmade dubbelt
så ymniga, och kyrkoherden blev glad att se det hans godhet
tog henne så djupt.
Ja, den tog henne verkligen. Han talade ju så vackert
och högtidligt. Det kanske nog var sant, att hon var en stor
synderska och behövde prövas och luttras, som han sade.
En andans man borde väl veta det. Och nog var det snällt
av honom att ändå vara så vänlig emot henne. Men mest grät
hon i alla fall över att hon varit så dum. Hon kunde icke
förlåta sig själv. Ett par hundra kronor och boet var allt
vad hon skulle få. Nu var det oåterkalleligt avgjort. Ack,
varför hade hon icke förmått Hellerdink att gifta sig med
henne? Då hade ju allt varit bra, och kyrkoherden hade icke
kunnat ha något emot att låta testamentet bli gällande. Och
hon kunde heller icke undgå att ägna en tanke åt cigarrhand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
