Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjänten, mulatten — han hette Charles — besatt en ganska
märklig förmåga att lugna henne på hypnotisk väg. Han
var ett slags magnetisör, eller vad det nu skulle kallas, och
hade rätt egna ögon, när man nu fäste sig vid det — verkligen
en besynnerlig, genomträngande blick; man kom att tänka
på förborgade ting, på de färgades häxeri och hemliga
samfund, allt detta kuckel och trolleri, som... men hon var visst
inte vidskeplig, m:me de Chastenay, hon ville just se den,
som kunde påstå något dylikt, det var icke med henneTsom
med Avie de Saint-Aymour––-Stackars Avie började känna
ett slags bävan för den där mulatten, och det var icke fritt
att icke också Isaure... Man fann knappt ord för det; man
talade om det med skrämd röst, när man träffades, för så
vitt man vågade tala... väggarna ha öron, man är aldrig
nog försiktig i ett hus, där det finns tjänstefolk av kulör...
Vem visste, om de icke vore med i någon svartkonstförening
allesamman och kunde snappa upp en mening här och där
och vända den avigt och tro, att man stämplade mot dem,
och så kanhända falla på den tanken att hämnas med signerier
eller annat otyg — gift kanske, någon ört i maten, som tog
livet av en, utan att det någonsin kunde upptäckas hur. De
gamla damerna blevo grönbleka av att orda om detta, och
handen darrade på m:lle Avie, när hon lät sådana yttranden
som ’ lönnligasällskap”, ’ ’besvår j eiser’ 9 eller ”LePetitAlbert”*
falla ned i luren, men mitt i det hemskaste kunde det slå upp
rött i ögonen på Isaure de Saint-Aymour. Detta djävulens
anhang, tänkte hon, om hon finge riva dem, klösa dem, se
deras blod. Hon krökte fingrarna och såg på sina ringar...
de med de spetsiga stenarne... Om hon bara finge borra
dem in i det svarta skinnet, riktigt måla och märka som hon
hade lust till, ruta och randa det trollpacket. De kucklarne,
de följde fan, sin mästare, de bådo till ormar, gjorde de, och
kokte ihop drycker och styggelse på människoben. Man hade
funnit en öppnad grav på Moka kyrkogård härom morgonen
och nu stod där vakt både natt och dag — det var ett barnlik,
de hade stulit med kista och allt, fler kadaver än man visste
* Svartkonstbok, ännu i bruk bland de färgade på Mauritius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
