Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur vindfällen och risbråten reste sig besten på två ben
och visade sina kritande vita tänder och en öppen käft, röd
som blod. ”Är du av den sorten?” sade Salmon. Med ett
kattlikt språng nådde han en vissnad granruska från vinterns
huggste, såg sig kvickögd omkring och sprang fram till en
större fura. Nu stod det icke rätt till; vad var det för en
klåpare, som varit framme och svett björnpälsen med en
blykittling, gjort honom ursinnig — och tagit till bens? ”Det
ger sig väl... det går väl över”, puttrade Salmon förargad.
Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom.
Det här blev en allvarsam sak; gudskelov för den tjocka
furan. Nu var hon värd pengar för en obeväpnad man! Kunde
han nu endast ha tillräckligt kvicka ögon och sina gamla
säkra fötter — annars bleve affären si och så.
Björnen är icke den senfärdiga, ludna klump, som man
vanligen tror. I raseriets stund kasta honom hans kraftiga
ben i långa, skjutande språng framåt mycket fortare än en
senig och snarbent man kan löpa. Då brakar det i skogen;
kvistar och torra grenar smälla under hans fötter; stubbar
fara som boss åt sidorna; små granar böjas ned som hö. Om
han då har ett ärende att uträtta hos en ensam man i skogen,
är detta överstökat på två blodröda minuter — om icke Gud
är god.
Och knappt hade nybyggaren hunnit sin fura, förr än
besten var honom så tätt i hälarna, att det susade om honom.
Men nu stod Salmon i lä och spände sina vakna, ljusblå
fjällbo-ögon i den ludne gossen, färdig att som en blixt kasta sig
undan famntaget, färdig att löpa runt och att alltid hava
furan emellan sig och den andre under den dans, som skulle
börja. Han kände sina knäsenor stå som strängar av
fjäderstål, och handen, som låg på furustammen, förnam icke tecken
till skälva... nu kom den ludne farandes!
Ett hopp i halv cirkel och Nalle susade förbi, knappt en
halv aln ifrån. Det förfelade språnget slutade med ett
tvärstopp i mossan, däri nosen plöjde en liten väg. Ett larmande
ryt... mossan revs upp i tvärvändningen... den stod som en
sky... och så kom han igen i blind ilska... gjorde hastig halt
invid trädet, då han såg Salmon vika undan... rusade nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
