Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.o***... o**... O’*. * .• O.• o–, .-o* o—«
läsande och än i tanklös njutning stirrande över sjön och den
susande skogen.
En kväll hade jag just kommit i land med båten igen
och tänkte mig hemåt, då jag kom att kasta en blick åt väster.
Det var just i solnedgången, och jag satte mig på en stor sten
att betrakta den storartade, dystra färgprakten. Tunga
kopparröda moln i svällande jätteformer hängde framför
solen, som över molnen uppsände en gloria av skarpt lysande
strålar. Och just över en väldig gran såg man ur en spricka
i molnmassan en del av den eldröda solen skina fram,
glimmande som en eldsvåda. Det hade blivit skumt, och runt
omkring mig var allt tyst. Endast en ensam lom hördes skrika
svagt ur vassen på andra sidan.
Då hörde jag steg bakom mig, och när jag vände mig
om, var det en fyrtioårs man, som närmade sig, klivande
framåt genom de täta porsbuskarna, som växte vid stranden.
Det var Johanson, en ensam karl, som bodde ett stycke på
andra sidan av det stora berget. Han hade varit soldat, men
tagit avsked, och livnärde sig nu på sin lilla åkerlapp och en
del småsysslor, som han uträttade åt andra. Om höstarna
förtjänade han bäst, ty då låg han alltid i skogarna och sköt
fågel, som han sedan sålde i närmaste stad. Om han sköt
orren eller tjädern på sin egen jaktmark eller på andras, frågade
han icke så mycket efter, och ingen annan heller egentligen.
Här var ofantligt gott om vilt.
Nu stack ur hans rockficka upp ett andhuvud. Han
nickade åt mig och pekade leende på sitt byte.
— Godkväll!
— Godkväll! Yar har Johanson fått den anden ifrån?
— Ah, jag har tagit den med händerna.
— Så-å! Det måtte inte varit lätt.
— Jomen!
Han skrattade illmarigt.
— Ja, det vill säga, hon var vingskjuten förut! Men den
som hade skjutit henne, hade nog inte kunnat söka rätt på
henne. Jag såg henne plaska i ett kärr, och så gick jag ut
och tog henne.
Han skrattade belåtet, nöjd med sin tillfällighetsjakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
