Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SlGFRID SlWERTZ
öppning. Han hatade sig själv och den kalla himlen och de
svarta träden och hela den vilda världen. Att det fanns
sädana där som Fabian! Åtr man måste slå sig till allt. Att man
måste bulta sönder ett ansikte, ända tills knogar na domnade.
Stackars ynklige, fördömde Fabian!
Georg reste sig och lade sin filt om honom och rodde ut
till Vindrosen. Där satte han sig att splitsa toppfallet, som
han måst kapa under stormen. Härute blev han strax litet
lättare till sinnes. Ja, det var som om han inte kunde trivas
annat än ute på sjön. På sjön hade han nu stått sitt första
avgörande mandomsprov, åt den hade han förskrivit sig med
hull och hår, det kände han.
Ja, Georg tyckte, att nu hade han blivit man. Han kände
dunkelt mannens glädje åt livets vildhet och rikedom, där
han satt med sitt knåp ute i den stora, kalla försommar natten.
Tack, att allt ej är trångt och ljumt som i stugan hos mor!
Tack för farorna och ansvaret! Var på din vakt mot allt,
Georg Schalen! Du stack väl inte ut för litet kätting? Ser
du det stora, rodnande, vackra morgonmolnet. Under moln
är vind. Båten kan dragga och slås sönder mot hällarna.
Se till dina don, Georg Schalen! Brister ett fall kan syster
Erik få bommen i huvudet. Du är en av dem, som ska arbeta
i livet, du. Du är en utpost mot det okända, alla de tusen
möjligheterna och de tusen farorna, du. Du är som en
gräns-ridare mot vilda stammar, du, ska något farligt göras, så är
det du som ska gora’t. Inte en tum får du ge dig. Ska man
bli dig tacksam? Dum fråga, arbeta på bara!
Georg reste sig i båten med sammanbitna tänder, och han
knöt sina nävar och stirrade hotfullt mot det stora, vilda,
framrullande morgonmolnet.
— Det ska gå! Det ska gå! mumlade han och grep hårt
om rorstången, stolt som en viking.
Men molnet upplöstes i den nya sommardagen, och Georg
somnade lutad mot Vindrosens mast i den första, späda
solvärmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
