Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På morgonen traskade han vidare genom norra tullen,
vägen löpte mellan vårliga backar, våta av tinande kälmust
i solgasset, prunkande av sippor och skinande
hästhovsblommor. När han kom till de sotsvarta vägarna uppåt Usken
mötte honom en ilande vind av nytt hem — och här blev
sedan hans levnads bygd.
Han gick aldrig fram till Velamshyttan den dagen, där
fanns ingenting för honom att göra. En liten körväg ledde
uppåt stenbackarna förbi Skamlösatorpet, där ett
tattarefölje slagit sig ner, somliga riktigt bofasta, bland dem en
käring, som kallades Maran, Marget hette hon, men skulle
vara vild. När han gick där förbi, kände han första gången
något som liknade ängslan, en vild människa finge man allt
akta sig för att möta — och ännu värre var det att se hur
förfallet och vanvårdat stället var, jorden hade vuxit igen
och stugan såg knappt ut som en människoboning, trasig
skorsten, trasigt tak, trasiga fönster och trasig farstubro, på
backen lågo högar av alla slags trasor. Där måste bo vildar —
ett stycke från stugan, utanför ett uthus, stod en påselad och
frånspänd hästkrake och tuggade några höstrån ur en stor
flakvagn, som för resten var full av knyten och trasor.
Elias slank kvickt förbi och dök in i skogen upp till
Hasselbottens gruva.
Där sökte han sig fram mellan lavar och skjul och andra
byggnader, genom ett vimmel av spel och löpande linor och
förbi ett brak av fallande stenar, som tippades ur kärrorna
från den stora gruvlaven — alldeles bortkommen sökte han
sig in i öppna smedjan, där skulle han vara, det visste han,
och där fick han sedan stanna.
Tiden är kort och vägen är lång till drömmarnas
rikedom och makt — att åren kunde gå så fort! Ett litet brev
kom från syster Johanna, nu var hon i Stockholm och sökte
efter lyckan. Nio år hade gått, och Elias var ingenting annat
än en grov och senig arbetsman, saktfärdig och stillsam, sotig
och smutsig från morgon till kväll, hans hela värld var
gruv-torget mellan lavar och skjul och gråstenshögar och
malmhopar. Och långt, långt bakom skogar och berg låg den stora,
vida värld, som han aldrig fick se. Den enda förändring han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
