Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dugald Stewart, då ganska ung även han, satt i nästa bur.
Av nämnda skäl slapp jag dock åtskilligt före honom ur
fångenskapen, men som väl var fick han aldrig reda på skälet,
utan trodde att jag, likt han själv, lyckats rymma. Han var
inte stort bättre än hedningarna — inte ens den förfärligaste
tortyr någon muhammedan kunde hitta på skulle förmått
honom att avsvärja sin tro. Det vet jag, ty kung Theo
försökte.
Och dock var denna tro den grymmaste av alla
kristendomens avarter, den dystra läran, som ett dystert fjällfolk
hittat på om ett i tidernas morgon gjort nådeurval bland Kristi
tjänare — ett slags oblidkeligt evigt lotteri, som bestämt ett
fåtal av dem till evig salighet och de andra till evig fördömelse.
Syster Maria var av samma tro — hur kunde hon ? Hur kunde
hon vara det? tänkte jag alltid och även nu. Och medan jag
tänkte detta, hade lampan susat och den gamle doktorn
oavlåtligt gungat av och an i sin gungstol, tankspritt betraktande
sina tofflor, som hans gamla mamma sytt åt honom. Sorgsen
hade jag lutat mig mot dörrposten och stirrat på syster Maria.
Nu hade molnen släckt alla stjärnor, men hennes ögon
voro lika oavvänt fästade på den mörka himmeln, som fortets
ljus glimmande tycktes tillbe, ty helig och gjord för andakt
var den långa natten före mångas dödsdag.
— Vad tänkte hon på? undrade jag beklämd. — Vad
kände hon? Tog hon månne farväl av livet, ty i morgon skulle
hon nog inte få tid till det ? Bad hon månne till den underlige
och grymme Gud hon ägnat detta sitt liv — sitt korta, ensamma
liv — ty hon var ännu mycket ung. Men i förtid åldrad, fastän
likgiltigt glad, som den för vilken sorg och glädje äro lika.
Förvisso hade hon för längesedan vänt ryggen åt den verklighet,
som blott är verklig så länge den varar, men med vilken de
flesta av oss äro nöjda, och fördjupat sig i det land, varifrån
man icke kan återvända.
Men hon var ju så ung — vad hade hänt henne, eftersom
hon redan hunnit dit andra sällan komma före sin död?
Ty vägen dit, den måste vara svår — ja, svår. Den måste
vara lång — ja, mycket lång. Ja, hon var långt borta, hon
rörde sig inte, inte ens hennes ögonlock darrade, och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
