Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slitna, unga händer lågo som vanligt, då hon vilade sig, orörligt
fridsamma i hennes knä — dessa kära, välsignade händer,
som jag sett ha samma fasta, tillitsfulla rörelser, även då de
brådskande arbetade på att rädda liv, som hängde på ett hår.
Från dem såg jag bort till gamle Dugald, vilken rest sig
och i sina praktfulla tofflor traskat bort till skänken, där han
stod och torkade tre glas på en handduk med sitt trötta,
godmodiga, gamla huvud på sned.
Och jag tänkte vemodigt att även om de två varit
umgängesvänner med döden hela sitt liv och det ännu förtroligare
än jag — så — hur kunde människor vara så drömlikt
likgiltiga för sitt eget öde? Vad var hemligheten av den
överlåtande, blida frid, som i denna dystra natt — sannolikt deras
sista — kunde lägga den ungas händer till ro i hennes knä
och i djupaste lugn tillät den gamle torka sina glas under det
att jag, jag, som inte skulle dö, som hade förnekelsen att ta
till, var så beklämd? Eller var det kanske just därför, att
jag icke skulle dö — därför att jag kunde förneka, därför att
jag icke hade någonting att leva och dö för, som hon därute,
ingenting som höll att ta i, då jag grep efter det med
tankarna? Mitt sinne fylldes av formlös ängslan.
— Syster, kom in! hade då den gamle mannen ropat.
Och hon kom helt lydigt in, en böjd och mager ung kvinna,
vars vardagliga ansikte var sällsamt ungt, trots de förtidiga
rynkorna. Hon blinkade mot ljuset och log fridsamt och lugnt,
då hon satte sig ett litet stycke från oss och på nytt lade sina
händer till vila.
Så kom gamle Dugald med sina glas, han fyllde dem med
vin och vi lyfte dem mot varandra, tigande, ty vi förstodo
varandras tankar.
Stillhet.
En het vind hade vaknat, den kom stötvis om hörnet
och tjöt, däremellan inträdde en obarmhärtig tystnad. Det
var gamle Dugald, som bröt den. Han stod nu i
balkongdörren och såg ut i natten, vilken dov och bävande tyst stod
utanför med släckta ljus och stjärnor.
— I morgon så här dags, sade han — med svårighet som
alltid, då han försökte säga något, som icke hörde till vardagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
