Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vad? frågade syster Maria, ty det var till henne han
vände sig och alldeles säkert hade han glömt, att jag fanns
i rummet.
— I morgon vid denna tid, tog han åter i med
ansträngning, kanske vi två fått veta–––––han tystnade.
— Vad? frågade syster Maria lågt.
— Det Gud av evighet bestämt oss till. I bävan med
djupa, trofasta ögon sågo de på varandra.
— Ske Guds vilja!
— Amen, viskade syster Maria.
— Säg mig, brast jag då ut, ty jag kunde icke längre
tiga, säg, hur ha ni kunnat uthärda livet i en sådan tro? Värre
än hopplöst, meningslöst hårt måste det vara, att bära korset
utan förvissning om kronan! Människor, ni leva ju bara en
gång! Om ni dör i morgon och den Gud ni levat och dött för
förnekar er? Sannerligen, vänner, er tro fordrar ett
vanvettigt mod och dock kan jag knappast tro, att det modet
alltid hindrar förtvivlan?
Den gamle högländaren vände ögonen mot mig; de
uttryckte ett bittert lugn.
— Vad är en människa mot den Eviges rådslag? Vem
är hon att hon skulle schackra med Gud? frågade han sorgset.
Om ett eller tusen liv, levda i hopplös förtvivlan, blott
uppenbara hans sanning så — vad mer ? Gav icke Kristus sin gudom
för att fullborda den ? Ville icke aposteln ge sin egen salighet
för brödernas? Skulle icke jag, Dugald Stewart, stackars mask,
ge min, om Gud av evighet så beslutat?
— Vad är en människa? ropade han till.
I den tystnad, som följde på det sorgsna ropet, lutade
syster Maria sig fram.
— Vad är en människa? upprepade hon ljust och
fridfullt — nej, en människa är dock icke något så viktigt––––
De sågo varandra in i ögonen och logo ömt och
hemlighetsfullt, som i hoppfull sorg. Men jag vände bort mina, ty jag
begrep, att jag råkat få skåda det höga vanvett, som då och
då för en människa eller en generation utom sig själv och river
sönder den hinna, vilken det tillfälliga jaget bildar omkring
den gemensamma själen, som varar — upphovet till all tro-
20. — Nationallitteratur. XXIX.
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
