Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröken Jansson grät ännu, nästan halvkvävd av
ansträngningen att snyfta 1 judlöst, eldröd och uppsvull en av sinnesrörelse.
Det var knappast underligt, att en herre, som i trängseln
kommit att stå bredvid henne ett ögonblick, uppmärksamt
betraktade henne. Hon kände hans blick och förvånad — ty
det var nu åtskilligt längesedan någon manlig varelse betraktat
henne med intresse — såg hon tillbaka. Det är möjligt att
hennes ögons vanliga hjälplösa, ömkliga melankoli, en
bortsprungen, övergiven hunds blick, fängslade honom. Det är
möjligt att han för tillfället var sysslolös och inte hade något
mot ett litet äventyr eller var nyfiken, emedan det inte är
alla dagar som kvinnor gå och gråta på gatan. Vad som helst
är möjligt, men då fröken Jansson kommit ut och redan var
ett gott stycke på väg hem, upptäckte hon att han följde efter
henne på litet avstånd. Gatlyktorna dansade ett ögonblick
runt för henne, hon darrade av glädje, uppryckt till den sjunde
av himlarna, i vilken hon var kvar en hel minut. Tänk, någon
märkte henne! Vad skulle nu hända? Skulle han tilltala
henne? Presentera sig? Och sedan? Tänk om — om––––––
Den unge mannen hade nu hunnit upp till hennes högra
sida och gick behändigt över till den vänstra, i det han tog
av sig hatten och blottade sitt glesa, ljusa hår. Han var
sanningen att säga en tämligen banal typ, liten, blek och ganska
mycket finnig. Därpå yttrade han följande minnesvärda ord:
Ett väldigt ruskigt väder i kväll, fröken?
Fröken Janssons hjärta satt någonstädes uppe i
halsgropen och ville ut av en stor glädje, som hon på samma gång
skämdes över. Om han så huggit huvudet av henne skulle
hon inte kunnat svara.
— Förlåt att jag tränger mig på, fortsatte han, ni kanske
blir förolämpad, men jag såg er på biografen, ni var visst sjuk
eller var ni ledsen?
Hade nu fröken Jansson varit sina principer så trogen
som vanligt, skulle hon blivit dödligt förolämpad av att någon
ens vågade tro att hon var ledsen, men denna kväll var hon
alldeles utom sig. Hon svarade rentut med gråten i halsen
och ganska hes röst: — Ja, jag var ledsen! Här exploderade
hon igen. Jag är så förfärligt ledsen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
