Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Stackare! sade den unge mannen tafatt, ett sådant
svar hade han inte väntat och han började känna sig illa till
mods. Stackare! sade han ännu en gång med ännu större
eftertryck — det var faktiskt det enda han kunde hitta på.
De voro nu utanför hennes port och hon fumlade blint med
låset, snyftande så att hon skakade. — Ja, nu hände det henne
något, men långt ifrån så som hon tänkt sig och som det hände
andra kvinnor — den vackra damen från biografen — vem
skulle väl vågat nalkas henne med beklagande. — Medlidande
— alltid medlidande. Det, som hon hatade och var rädd för
— aldrig fick hon något annat av människor — bittert —
bittert var det — o — o!
Och hon grät och stönade högt av vrede och smärta.
Den gleshårige unge mannen trampade otåligt av och an,
medan han hörde på och om fröken Jansson sett upp, skulle
hon varseblivit att hans min från förlägenhet övergått till
växande motvilja. Han stod och önskade sig hundra mil bort
från denna vattenkonst, som han varit nog dum att tilltala.
Men eftersom han såg att hon aldrig i livet skulle lyckas komma
in genom sin port på detta sätt och han så fort som möjligt
ville bli av med henne tog han helt kallblodigt nyckeln ur
hennes hand och låste upp dörren.
— Varför är ni ledsen? frågade han sedan motvilligt.
Varför? Se här är nyckeln.
— Ack, varför tog han henne inte i sina armar? Varför
lade han inte hennes huvud till ro mot sin axel och sade: Du
skall vara glad. Du skall aldrig mer behöva vara ensam!
Såg han inte hur bortkommen och eländig hon var i detta
liv, som hon inte kunde begripa? Varför stod han då där så
lugnt och talade om sina nycklar — tala om sådant, då en
människa var alldeles utom sig av ensamhet!
— Jag är så ensam! formligen skrek hon till, jag är så
förfärligt ensam!
Se så, nu var det sagt, nu visste hela världen hennes
ömkliga hemlighet. Ännu en gång började gaslyktorna dansa
ringdans, hon grep efter mannens arm för att inte falla och
nyckeln föll klingande ur hennes hand.
Var voro hennes händer? Han höll dem i sina, han stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
