Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O"
i B—,
ENSIDIGA BENÄMNINGAR. MISSLEDANDE
METAFORER.
Den grekiske filosofen Pythagoras berättas ha sagt att
näst arithmös (det matematiska talet), som för honom var
det högsta, ”ingen visare funnes än den som hade givit tingen
namn”. Ännu i dag kalla vi den forskning som sysselsätter sig
med att hänföra orden till deras ursprung, för etymologi,
”vetenskapen om det sanna, verkliga”.
Dock kan ingenting vara säkrare än att språkets sätt att
benämna föreställningarna i en mängd fall röjer allt annat än
vishet och sanning. ”Valfisken” är ej en fisk, utan ett däggdjur.
”Sommerfuglen”, såsom danskarna kalla fjärilen, är ej en
fågel, utan en insekt. ”Soluppgången” är en rörelse ej hos solen,
utan hos jorden. En ”necessär” är ej ”det enda nödvändiga”,
utan en toalettartikel som man ganska väl kan undvara. Den
mänskliga själen är ej en blott vindpust, ett väder, fastän det
vore lätt att räkna upp ett dussin språk som enhälligt och envist
påstå detta: vi kunna påminna oss romarnas animus, som
motsvarar det grekiska ånemos, ”vind”, vi kunna tänka på
samma folks spiritus avspirare, ”andas”, på grekernas
pneuma avpnein, ”blåsa”, på hebreiskans, själva ”det heliga
språkets”, néfesch och ruach med liknande grundbetydelser,
på rumäniernas suflet (jfr fransmännens souffle, ”pust”),
på slaver nas duch, finnarnas henki, vårt eget ande osv.
Vi behöva blott göra oss reda för det sätt på vilket orden
komma till för att inse att man ej just har något skäl till
antagandet att de skola uttrycka sakens väsen. Det är ej nationens
visa män som för var gång ett föremål skall benämnas
sammanträda och efter mogen överläggning besluta hur det skall heta.
Det är tvärtom den enskilde som — ofta under första intryckets
omedelbarhet och med ingen annan önskan än att på snabbaste
vis göra sig förstådd — bildar orden, i det han stundom halvt
omedvetet liksom griper fast i ett namn, det första bästa.
Genom den tilltalade går detta namn sedan vidare och kan efter
hand bli allmänt vedertaget som ett av språkets gällande ord.
Språkets benämningar äro alltid ensidiga. De äro så redan
därigenom att de från början alltid uttrycka en mer eller mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
