Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O* 0 0 -.-O* -.. o•• .. o 0 -.. 0 *....0”»..0,
•i 11 ■ 1 1 ’ "
länkar. Ordet grina, egentligen ”grimasera”, har i vissa
svenska landskap, t. ex. Skåne, avgjort betydelsen ”skratta”,
i de flesta andra vill det snarast säga ”gråta”. Det franska
rien stammar från den latinska ackusativen rem ”sak” oeh
betydde egentligen ”något”, men har genom sin övervägande
användning i nekande satser fått betydelsen ”intet”.
Till och med räkneorden, som av alla språkets delar väl
borde vara de till sin betydelse mest orubbligt fasta, kunna
dock ändra värde. Det urgamla indoeuropeiska ordet hundra
fick i islänningarnas språk- betydelsen 120, och ersattes i sin
ursprungliga mening med tiu tigir, ”tio tiotal”.
I arabiskan spela ord med motsatta betydelser en så
bemärkt roll, att Re ds lo b, som har skrivit en särskild
avhandling om dem, kan anföra 15 olika arabiska författare som före
honom gjort dessa ord till ämne för monografisk behandling.
I många fall inträder betydelseförändringen därigenom att
namnet får stå kvar, medan saken, eller uppfattningen av saken,
undergår växlingar. Ordet mil betecknade hos romarna tusen
steg, mille passus; för fransmannen är ännu mille beteckning
både för mil och för tusen, men han binder dock ingalunda
milens längd vid uttryckets ursprungliga talvärde.
Om ordens grundbetydelser ägde något vitsord för deras
nuvarande praktiska användning, borde man alltså med deras
hjälp ofta kunna bevisa, och har väl även stundom bevisat, att
svart vore vitt och sju vore tu. Visserligen skulle envar finna
slutledningen orimlig, om någon framtidens språkforskare, med
stöd av grundbetydelsen i det svenska ordet mil, ville
ådagalägga att gamla tiders svenskar måste ha tagit sex eller sju
gånger så långa steg som romarna, och att följaktligen vårt
folk i förhållande till dem bör ha varit ett verkligt jättesläkte.
Men oftare än man skulle tro förekomma dock slutledningar
som i grunden äro fullkomligt likartade med den nämnda. En
person med gammaldags vanor skall säkert ej underlåta att
mot nyare tiders middagstimme anföra ”själva ordet mid-dag”.
Det synes ju innehålla ett slående bevis på att dagens
huvudmåltid bör intagas vid middagstid.
* * *
4. — Nationallitteratur. XXX.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
