Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Idéer och Makter
Hur skall denna disharmoni lösas? Hur t. ex. försona
sanningssökare och moralister? Den vanliga lösningen ligger
i motstånd, mothugg. Man begagnar maktspråk emot endera
känslan. När sanningskänslan fordrar ett, så gör sig den
sympatiska känslan gällande och fordrar ett annat; det skulle strida
mot kärleken till nästan, mot det allmänna bästa att säga
sanningen. Och den sedliga känslan reser sig, på samma sätt den
religiösa, och ej minst den estetiska, som ofta funnit sanningen
oskön. Och fred vinnes genom att sanningskänslan kuvas.
Nu tror jag icke man i praktiken kan komma alldeles ifrån
denna tvångsinskränkning. Men att uppgiva strävandet efter
helhet, att principiellt anta att våra idéer, våra yttersta mål
skulle stå i strid med varandra, det vore mycket upprivande —
en sådan disharmoni vore just själva det osköna, det
omoraliska, det ofromma. Det finns personer som tyckas vara
känslolösa för denna disharmoni, och i allmänhet ha vi ju
fattat det stora endast i stycken och ej nått fram till det hela,
det väsentliga i allt, ej smakat det som är på en gång och utan
åtskillnad skönt och gott, fromt och sant.
Men om idéerna ej i grunden stå i inbördes strid, bör
sammanstötningen mellan dem principiellt mildras ej genom
tvångsinskränkning utan genom självbegränsning. När en idé
rätt förstås, modifierar den ofta sina egna krav, icke av
undfallenhet för andra idéer utan med hänsyn till sina egna
syftemål. I många fall då man anser sanningen farlig, är det
egentligen icke sanningen själv utan missuppfattningen av den som
är det. Det kan vara sant vad den ene säger, men falskt vad
hans läsare eller åhörare mottager. När Spinoza säger, att
ödmjukhet icke är en dygd, att den som ångrar en sak är tvåfalt
eländig och svag, att medlidandet (commiseratio) är hos en
människa som lever i enlighet med förnuftet en ond och onyttig
ting, så säger han, rätt förstådd, ingenting orimligt och ej heller
hjärtlöst. Men om samma satser framföras utan tillräcklig
förklaring för lärjungar i skolan, för en arbetarepublik, eller
till och med en ganska boklärd publik, förändra de sig lätt till
falska. Sanningskänslan sätter här själv sin gräns, innesluter
i sig själv principen för moderation. Den reser sig emot
meddelandet av en misstydning, på samma gång den sporrar oss till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
