Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den eviga sanden. Klockan 9 föllo vi handlöst ned vid foten
av en tamarisk ock förblevo tio timmar liggande i glödande
solgass.
Kasim var nu på upphällningen och förmådde ej gräva
den sedvanliga sandgropen, ej heller beströ mig med
nattkall sand, och jag led därför mycket av hettan. Vi samtalade
ej på hela dagen, och vad skulle vi för övrigt talat om? Vi
hade samma tankar och samma farhågor. Vi kunde överhuvud
icke tala, på sin höjd väsa eller viska.
Var voro sandstormarna nu som för en vecka sedan skänkt
oss så kompakt skugga ? Förgäves spanade vi efter den svarta
muren vid horisonten, dessa ogenomträngliga moln som skulle
befria oss från dagens glöd. Solen och öknen hade nu
sam-mansvurit sig till vårt fördärv.
Dock även denna tunga dag hade ett slut, och solen
nalkades ännu en gång den västra horisonten. Med en
förtvivlad ansträngning reste jag mig, skakade sanden av min
kropp, som tycktes överdragen med kopparbrunt
pergament, klädde mig och uppmanade Kasim att komma med.
Han väste fram, att han ej orkade längre, och med en
förtvivlad åtbörd lät han mig förstå, att han ansåg allt förlorat.
Jag gick då ensam genom natt och sand. Det var tyst
som i en grav, och skuggorna syntes mig mörkare än
vanligt. Jag vilade ibland på dynerna. Nu först var jag riktigt
ensam, ensam med mitt eget samvete och stjärnorna, som
tindrade klart som elektriska lampor. Endast de köllo mig
sällskap, endast dem kände jag igen, och de övertygade mig
att det ej var dödsskuggornas dal jag vandrade igenom.
Luften var fullkomligt stilla och kall, och det minsta ljud skulle
ha hörts på långt avstånd. Jag lade örat mot sanden och
lyssnade, men hörde intet annat än kronometrarnas tickande
och hjärtats långsamma och svaga slag. För övrigt bådade
ej ett ljud att några andra levande varelser funnes i närheten.
Nu tände jag med välbehag den sista cigarretten. De
andra hade vi rökt de föregående dagarna, och de hade så
länge de räckte i någon mån dämpat törstens kval. Själv
hade jag då alltid rökt första hälften och givit Kasim resten.
Han blossade och sög långt in på pappersmunstycket och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
