Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklarade, att det gjorde honom gott ända in i själen. Men
denna kväll fick jag själv sluta min cigarrett.
Den 5 maj. Så släpade jag mig framåt under natten
tills jag klockan halv 1 dignade ned vid en tamarisk, där jag
förgäves sökte få eld. Här slumrade jag in.
Men vad var detta! Det knastrade där borta i sanden.
Jag hörde steg, och en mänsklig figur skymtade fram i
mörkret. ”Är det du, Kasim?” frågade jag. ”Ja, herre,” svarade
han. Han hade i nattsvalkan kryat till sig och följt mina
spår. Mötet livade upp oss, och vi fortsatte en stund i
kolmörkret.
Med sviktande krafter och skälvande ben kämpade vi
mot tröttheten och sömnlusten. Dynernas branta
sluttningar vette nu övervägande åt öster. Jag hasade mig ned
utför dem och kröp långa stycken på händer och fotter. Yi voro
likgiltiga och slappa, men arbetade ännu för livet.
Man tänke sig då vår häpnad och överraskning när vi
på den långsluttande ytan av en dyn funno mänskliga
fotspår i sanden! Framstupa undersökte vi dem. Det var
tydligt, att människor här gått fram, och vi kunde nu icke vara
långt ifrån floden; ty vad skulle dessa vandrare haft att göra
ute i sanden? I ett nu voro vi alldeles vakna. ”Men spåren
se ju så märkvärdigt färska ut,” anmärkte Kasim. Ja,
menade jag, det var ju icke underligt; det hade ju icke blåst
på flera dagar. Kanske spåren härrörde från någon herde,
som från skogen sett vår eld i förrgår kväll och gjort en lov
inåt öknen för att taga reda på vad det var.
Vi följde spåret upp på en dynkam, där sanden låg hårt
packad och där konturerna tydligare skulle kunna iakttagas.
Här sjönk Kasim ned och yttrade med knappt hörbar
stämma: ”Det är våra egna spår!”
Jag böjde mig ned och övertygade mig om att han hade
rätt. Märkena efter våra egna stövlar voro intryckta i
sanden, och här och var angåvo små gropar spaden på vilken
Kasim alltid brukade stödja sig. Det var en sorglig upptäckt.
Hur länge hade vi på detta sätt gått i cirkel? Yi sökte trösta
oss med att det ej kunde vara särdeles länge, då jag blott
under den sista timmen varit så sömnig, att jag glömt se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
