| 247 |
En camée.
Kring Ledas knä den ljumma böljan spelar
Bland näckrosblad vid grönbeskuggadt grund,
Och bubblor häfta sig vid höftens rund,
Då hon halfblundande med svanen kelar.
Hans hufvud läggs där barmens våg sig delar,
Hans näbb trår djärft till hennes körsbärsmund.
Du marmor-Hermes i prinsessans lund,
Som trädgårdsvaktare i nit du felar!
Nog drifver du med fågelskrämmans larv
Ett barn på flykten, och i minsta sparf
En friare till drufvorna du vädrar;
Men bättre frukter än som växt på häck,
Förråder du, stortjufvars gud, helt fräck
Åt störste skälm, som ännu burit fjädrar!
