| 248 |
Hvad frodigt ogräs kring den klippta häcken,
Som blir förvildning, också den, till sist!
I dar, då guldet var legitimist,
Den var markisens Paphos, den här fläcken.
En vattenkonst står still i vittradt bäcken:
Tritonen snöpligt har sin näsa mist,
Och, om han förr på fikonlöf led brist,
Kom glömskans mossa nu med gröna täcken.
Hur mystiskt det där öde trädgårdshuset,
Där murkna luckor utestänga ljuset
Från väggtapetens fadda herdescen!
I den förtegnaste af kanapéer
Låg, morrande åt vackre små abbéer,
Dorinnas mops, som föredrog armén.
