| 159 |
Då vettet styr där kättarbålen glödt,
Och biktstolns feta lyssnare försvinna,
Murillos ljufva helgon ännu finna
En hop, som ej blir i sin dyrkan trött.
På hans palett visst morgonrodna’n blödt:
Så skära färger på de dukar brinna,
Där under penseln himlens fästekvinna
Tog an förklaradt andalusiskt kött.
Så jordiskt ren, så öfverjordiskt sinnlig
Hon hvälfver trånfull fuktig blick mot skyn,
Där marterlönen vinkar öfversvinnlig.
Men Amor, hycklande serafuppsyn,
Står bakom, full af gamla hedna funder,
Och frambär suckar ifrån Prados lunder.
