| 160 |
(Af Titian.)
Hvitulliga små skyar azurn fläcka,
Alcazars lustgård grönskar sommarfrisk.
Hörs något ljud, är det en silfverfisk,
Som spräckte spegeln i cisternens snäcka.
Här ville Philip statsbekymren gäcka
I famnen på sin sköna odalisk;
Nämn mig den page, som då på egen risk
En nederländsk depesch djärfts öfverräcka!
Här paret satt för trollkarln Titian:
Hon, i en dräkt, som icke namnges kan,
Är så fulländadt skön, att vi stå stumma.
Han, sedd från nacken, är skizzerad blott:
Förr’n sittningen var slut, sin väg han gått,
Att ej autodafé och bön försumma.
