Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fylgjan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Se’n det sista Greklandståget all hans glada trygghet vek,
Tvifvel tärde på hans lycka liksom mask i skeppets ek.
Nu från egen nornas läppar han sitt öde höra skall,
Må hon båda honom seger eller nederlag och fall.
I hvad skepnad skall hon komma? Kanske lik en snöhvit häst,
Manen fladdrande i frihet – förebud till segerns fest,
Eller som den askgrå ulfven med sin stela eldkolsblick –
Det är undergångens tecken, det är dödens bittra drick.
Men en suck ur jordens inre sakta rörde kojans grund:
Blott i slöja svept, en jungfru viste sig i samma stund.
Dallrande vid hvarje luftdrag, bilden skalf liksom af köld.
Bröstet blodigt genomskimradt af ett sken från Torolfs sköld.
»Minns du Tyche», ljöd en stämma lik en eolsharpas sus,
»Hellas’ dotter, som du ryckte ur förhärjadt fadershus,
Som du tillät, då den arma en slafvinnas lott begrät,
Att till segrarn endast nalkas, skyld af natt och hemlighet?
»Minns du, hur ur vilda drömmar du spratt upp med vredgadt hot,
Då din brynja klang i mörkret, stött af naken jungfrufot?
Troende försåt å bane, hof du genast väpnad arm,
Och det stål, som blindt du förde, kallt begrof sig i min barm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
