| 105 |
Där Atlas’ sista strimma
Af dunkelröda berg
Förtonar i en dimma
Af aftonrodnans färg,
Där ögat skönjer bara
Safirhvalf och Sahara
Vid himlens södra rand,
Där höjs som ön ur hafvet,
I blommor halft begrafvet,
Det underbara Biskra
Utur ett svall af sand.
Där skymtar snöhvitt kalkad
En karavan-serai,
Af palmens solskärm svalkad
I doft af evig maj;
Där gråa hus af lera
De svarta härbärgera
Från Ethiopens land;
Där, bäst bland himlens skänker,
Cisternens spegel blänker
Liksom en silfverpenning
I solbränd tiggarhand.
| 106 |
Med bössa öfver sadel
Och smyckad som till fest,
Araben, öknens adel,
Där tumlar stolt sin häst;
Där skrider öfver torgen
Med dadelfyllda korgen
En pustande kamel;
Att främlingar förnöja
Där dansa utan slöja
Saharas vilda döttrar
Vid instrumenters spel.
Skall denna drömvärld, blandad
Af ljus och färg och doft,
Ej strax bli öfversandad
I moln af ökenstoft?
Skall denna fabelfägring,
Lik annan ökenhägring,
Ej flykta för din blick?
Åh nej, med dragen sabel,
Att den ej flyr, din fabel,
På vakt står verkligheten --
En blå chasseur d’Afrique.
