| 107 |
Guldrödt varm är djupa aftonhimlen,
Långa skuggor nalkas öfver mark,
Där med husfolk, hjordar och kameler
Tågar en Saharas patriark.
Hög bland sina ättlingar och fränder,
Ofvan stoftskyn af kamelens skridt,
Vördnadsvärd som Abraham han sitter,
Sida dräkten hvit och skägget hvitt.
Med sin Gud och sina tält han drager,
Som hans stam har gjort i tusen år,
Hän till betet bland de svala bergen
Undan torkan, som på slätten rår.
Tryggt som lammet söker modrens sida,
Vandrar han den enda väg han lärt,
Säker att vid målet alltid finna
Ängen, källan, som hans fäder närt.
| 108 |
Inom kort du skall ur kvällens skymning
Höra långt ifrån hans stämmas ljud.
Vänd emot den trakt, där ljuset födes,
Vittnar han i öknen: Gud är Gud!
