| 156 |
Sin pensel ur handen han fälde
Och knäföll för skönhetens välde
Och eldigt i famnen höll sluten
Sin rodnande brud och modell.
Så stilla med ens stod minuten
Som dansen af kransade timmar,
Där luftig kring frisen den glimmar
I konstnärens leende tjäll.
En Amor med fingret på munnen
I atrium vaktade brunnen,
Och vattnets kristalliska sladder
I snäckskålen saktadt sig göt;
Vid purpurförhängenas fladder
Förrådde den öppna portiken
En skymt af Vesuven och viken,
Där solgudens öga sig slöt.
Omslingrade dröjde de båda.
Hon tröttnade ej att beskåda
Den nymf-lika sköna figuren,
Som penseln fulländade nyss.
| 157 |
Hon är det. I fladdrande dräkten.
Hon liknar olympiska släkten,
Och under det dansande steget
Försvinner det jordiska grus.
Ja, anletet är hennes eget!
Odödliga rosor bär kinden,
Hon sväfvar som buren af vinden,
En strålbild af ungdom och ljus!
Och målaren ropte: »I gudar,
Som smyckaden stoftet med skrudar
Af skönhet från himlarne lånad,
Om nåd för er afbild jag ber!
Då Parcernas ilande spånad
Skall slitas i morgon måhända,
Skall åter till intet då vända
Den form, hvilken liknade er?
»O rädden från glömskan och natten
Till trots för det Stygiska vatten
Den skapnad, I skänkten åt henne,
Och låten dess skugga bli kvar!
| 158 |
Hans bön de odödlige hörde.
Den regnande askan förstörde
Det lif, som på gator och gränder
Dref fram med sitt tanklösa sorl;
Men verket af älskande händer
Än pryder den leende gården,
Där Amor som fordom har vården
Vid brunnens förstummade porl.
I lefvande färgglans på muren
Hon syns, af sefirerna buren,
Olympisk är än hennes bana,
Hon glöder af ungdom och ljus!
Hvad konsten och kärleken dana
Skall tiden bestorma förgäfves,
Ur seklernas aska det gräfves,
Besegrande glömska och grus.
