Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goethe, Visor och Dikter - Paria. II. Legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hög utaf odödlig skönhet,
En ur gudens eget väsen,
Innerst ur hans skapartanke
Sprungen ynglingagestalt.
Vid hans anblick sällsamt gripen
Och i djupet af sitt hjärta
Rörd af känslor onämnbara,
Vill hon glömma sig i skådning,
Skådar än med bortvändt öga.
Hon förvirrad följer floden,
Sänker där en hand som skälfver.
Ack, den gör ej mer sin tjänst!
Ty den helga, klara böljan
Flyr för henne, glider undan,
Svallet sluter sig tillsamman,
Blott ett öde djup hon ser.
Armen sjunker, foten stapplar.
Denna stig, bär den till hemmet?
Vill hon tveka – ta till flykten?
Hvad besluta här, då tanken
Vägrar både råd och hjälp?
Så inför sin man hon träder.
Första blicken dömer henne,
Och den stränge fattar svärdet,
Släpar henne bort till kullen,
Där förbrytarena blöda.
Kunde hon ej göra motstånd,
Ej med ord sin sak försvara,
Skyldig, fastän utan skuld?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
